we are not two people, we are one

Även fast jag vetat vad som skulle hända, och även fast jag vetat att det skulle gå så fort, hann jag inte förbereda mig på det. Jag visste igår kväll att klockan skulle ringa idag. Jag visste att jag skulle behöva gå upp och följa dig till tågstationen. Hur mycket jag än försökte att inte gråta så brast allt bara av att du omfamnade mig i dina trygga armar. Jag kunde inte förstå hur världen kunde vara så orättvis. Men det var också då jag förstod att det inte var hur många andetag tillsammans med dig som räknades, det var dom minnen som fick mina andetag att stanna. När du hade satt dig på tåget som ledde till långt åt fucking helvete började jag med förstora skor vandra hemåt. Hela den lilla orten hade legat helt död och i det som kallades centrum hade min gråtande ångest ekat mot väggarna. När jag kom hem hade jag lagt mig i min säng med kläderna på för jag hade ingen förmå av att ta av mig dem. Jag hade legat i en timme och hatat hela världen och känt att livet var värdelöst och att jag inte vill gå upp ur den där sängen förrän du låg intill igen.