Det är alltid väntan som är jobbigast. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Varför måste vi ha ett konkret avslut eller kanske en början för att gå vidare? Saker hade kanske varit lite enklare om vi levde våra liv under väntan och när den väl var slut kunde släppa fram dom känslor som behövdes. Ville vi gråta så gör vi det, skratta, visa arrogans. Men känslor kan man inte styra över och därför är säkert väntan hårdast för man inte vet hur man ska reagera. Så hur lever man under väntan? Får ett beroende, dricker alkohol, ligger runt, tillbringar tiden i sin säng och ångrar allt som stod innan? Jag behöver bryta väntan. Jag måste bara komma på hur.