jag vill inte få in den där världen, den är så tom och tyst och tvär

Jag låg där på gräset, full utav höstlöv och smuts. Hjärtat bultade. Det lät precis som när jag på musiklektionerna, som åttaåring, gjorde ett försök till att lära mig spela och hålla takten på ett trumset. Ulla-bella, ulla-bella. Jag höll mig fast i grässtråna för att inte trilla av jorden. Men hjärtat låg så långt bak i ryggen att det kändes som det försökte pressa mig ut i atmosfären. Och samtidigt så förstod jag inte varför jag gjorde motstånd, för vad hade jag kvar här? När pulsen hade dragit ner sig och jag rest mig upp så insåg jag att höstlöven hade blåst igen mina spår. Jag var vilsen i eran värld igen, och anledningen till att jag kallar den er är eftersom ni aldrig kunnat ta del utav min.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0